ADHD men superbegåvad
2 års väntan är över. Igår avslutade jag en lång utredning och fick min slutgiltiga diagnos på papper, ADHD typ medelsvår.
Känslorna är blandade. Efter många långa möten de senaste månaderna så har självkänslan fått sig en törn. Det är ju mycket av problemen som det fokuseras på såklart och det har från och till inte vart en superhärig bild av mig själv som jag förmedlat. Men det är sjönt att det är över. Att jag fått ett resultat att förhålla mig till. Och vet vilka delar som är mina största hinder. Och också vilka som är mina drivkrafter. Men det bästa är att jag hade fått superhöga poäng på alla begåvningstesterna. Det gjorde mig VÄLDIGT glad. Nästan så jag ringde mamma och berättade om enbart det resultatet och inte om diagnosen. Haha. ADHD har INGENTING med begåvning att göra. Det visste jag sedan innan men det ändå lätt att känna sig trög när hjärnan inte klarar av så basic saker som att prioritera, lära sig kontollera impulser och hitta rimlig aktivitetsnivå.
Men det är som det är. Life goes on. Den här utredingen har lärt mig väldigt mycket nya saker om mig själv och bitar börjar falla på plats. Min hjärna jobbar bäst under tidspress. För mycket tid=rastlöshet=får inget gjort. Mitt hyperfokus är mitt ess i rockarmen som gör att jag kan få väääääääldigt mycket gjort under kort tid. Min träning är självmedicinering som håller hjärnan på bättre nivå. Min impulskontroll och rastlöshet måste jag jobba med. Den sätter både mig själv och människor i min närhet i jobbiga situationer. Jag är väldigt lättdistraherad, jag behöver sitta ostört och jobba, läsa osv osv. Jag får hög puls när jag pratar med någon som är väldigt långsam. Min härna blir så rastlös. Jag avbryter, fyller i meningen eller blir irriterad. Jag försöker ta djupa andetag och försöker verkligen hålla fokus på vad de försöker få fram. Men tyvärr så blir min hjärna rastlös och börjar tänka på annat och jag kommer förmodligen inte ens komma ihåg att vi har pratat. Och tvärt om, om du är saklig och pratar om saker som berör mig. Då kommer jag ihåg varje litet ord, varje detalj i vårt samtal.
ADHD är en sådan motivationsdiagnos. Allt som är tråkigt är du kass på och allt som är roligt är du bra på. När viljan finns så kommer energin i okontrollerad styrka och när något är tråkigt är jag som en urvriden trasa.
Så nu är bara frågan, ska man medicinera sig och få lugn och ro i skallen med risk för att mina styrkor dämpas också? Eller ska man bara låta det vara som det är och självmedicinera med rätt kost och motion istället? Det lutar faktist åt det sistnämnda. Av alla som får Diagnosen är det ungefär 50% som väljer att fortsätta utan medecin. Får se vad det blir.